fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM Prylhornan
Besökare: 5145 | Inloggade: 301 | Antal medlemmar: 185330
    START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN  Ishockey: SVERIGE | NHL  Bandy: SVERIGE  Övrigt: US SPORTS | FORUM | BETTING
    Medlem
    Kom ihåg mig
    Premier League Playoff "The Old School-way del 2" West Bromwich-Aston Villa
    Den gamle centertanken Cyrille Regis vinner sin match i matchen mot Peter Withe när Old School jämför Aston Villa 1981 mot West Bromwich 1979.

    Premier League Playoff "The Old School-way del 2" West Bromwich-Aston Villa

    Guiness rekordbok har mest troligt inget registrerat rekord för längst halvekspaus. Hade det funnits hade kanske vår jämförelse mellan West Bromwich och Aston Villa varit aktuell. Här kommer hursomhelst andra halvlek i vår "Old School-jämförelse".

    När vi "i halvlek" lämnade de bägge kombattanterna West Bromwich anno 1978/79 och Aston Villa anno 1980/81 stod det 3-2 till West Bromwich. Nu ska vi äntligen ta reda på var den här fajten tar vägen. Aston Villa knep ju vinsten i Playoff och slutligen även PL-platsen. Hur går det i Old School-mötet? Häng med så får ni se!

    Högermittfältare:

    Des Bremner-Tony “Bomber” Brown


    Skotten Des Bremner skiljer sig från många av sina samtida Villa-kamrater på så sätt att han i grunden var en ytterback som senare kom att flytta uppåt i planen. Flera av spelarna i backlinjen hade ju gjort den motsatta transformationen, nämligen framifrån och bakåt.

    Bremner fick aldrig de stora rubrikerna och om man redan på 80-talet kunde prata om rollspelare så var Bremner en typisk sådan. Med en utgångspunkt något till höger var hans roll att löpa mycket, vinna mycket boll och framförallt vara en nagel i ögat på motståndarnas kreatörer. Det sista var något han utövade till perfektion i karriärens största match, nämligen den mot Bayern München i 1982 års FA-cup final. Enligt många experter så var hans bidrag till Aston Villa bland de mest avgörande även om det var målvaktsreserven Nigel Spink och målskytten Peter Withe som drog till sig rubrikerna.

    Fotbollen är ju inte(tyvärr kan ju vi tycka) en plats för nostalgi och gamla trotjänare. Detta var fallet när Bremner bara två år efter Europacupsegern fick reda på att hans dagar på Villa Park var räknade. Föga förvånande var det hans gamla manager Ron Saunders som plockade upp den konditionsstarke mittfältaren till lokalkonkurrenten Birmingham, en klubb som Bremner hjälpte upp till förstadivisionen under sin första säsong på St Andrews.

    Som för så många andra skottar så blev den mördande konkurrensen för tuff i kampen om landslagsplatser och Bremner spelade en enda år 1976.

    Bremner avslutade karriären i början på 90-talet och började senare jobba på PFA där han framförallt jobbat med att rådgiva spelare i ekonomiska frågor.

    Med sammanlagt över 700 matcher på The Hawthorns så finns det få som argumenterar emot att Tony “Bomber” Brown är den största i klubbens historia. Målgörare,murbräcka,kulturbärare,pådrivare. Ja, man kan göra listan över epiteten hur lång som helst och superlativen kommer att för evigt leva kvar.
    Redan som 16-åring kom Brown till klubben och 1963 kunde han skriva på ett proffskontrakt på sin 18-årsdag. Alla (nästan) rekord som finns i klubben innehas av Tony Brown. Med över 700 matcher och 279 mål så känns det inte helt troligt att det är några rekord som kommer att försvinna. Av dessa 279 mål gjordes 51 på straff!

    Browns roll i det fantastiska laget som trollband den engelska publiken 1978-79 kan inte nog poängteras. Vid detta laget var “Bomber” 33 år och var en av de stora ledarna som visade vägen för lovande ungdomar som Laurie Cunningham,Cyrille Regis och den blivande landslagskaptenen Bryan Robson. På den här tiden fanns det verkligen en uppsjö av spelare som kunde eller borde varit med i landslagsdiskussionerna. Brown fick smått ofattbart bara göra en enda mot Wales 1971. För att sätta den enda landskampen i ytterligare perspektiv kan nämnas att Brown den säsongen vann skytteligan på 28 mål, före landslagsanfallare som Martin Chivers och Alan Clarke. 

    För oss svenskar så är Brown mest känd för att ha gjort två mål i den legendariska 5-3 segern mot Manchester United 1978. En match som för övrigt utnämnts till den bästa tipsextramatchen genom tiderna.

    Den största hedersbetygelsen av alla fick Brown hösten 2014 då klubben resten en staty av kämpen utanför East Stand på Hawthorns.

    Des Bremner var en kämpe av finaste märke och en oerhört skicklig fotbollsspelare. Här går han dock bet! Tony “Bomber” Brown är vinnare av denna duell och ger därmed Baggies en “tvåmålsledning” i matchen.

    Aston Villa 2 - West Bromwich 4

    Innermittfältare:

    Dennis Mortimer-Len Cantello


    På nästan för dagen 37 år sedan så höjde Liverpool-sonen Dennis Mortimer Europacup-pokalen mot himlen efter en av de större överraskningarna i turneringens så 26-åriga historia. “Lilla“ Aston Villa hade betvingat stora och mäktiga Bayern München på Feyenoord Stadium i Rotterdam. 

    Mittfältsdynamon Dennis Mortimer hade kommit till Villa från Coventry redan 1975. Med sin kompromisslösa spelstil och uttalade ledaregenskaper kom han att bli lagkapten för det absolut mest framgångsrika Villa-laget i modern tid. Utöver att han spelade med “his heart on his sleeve” så bidrog han också med uppoffrande djupledsspel som många gånger handlade mer om att skapa ytor till andra än att själv skina.

    Det blev över ett decennium och dessutom en bit över 400 matcher på Villa Park. Den absolut mest framgångsrika perioden var naturligtvis den mellan 1980-1983 då han förutom Europacupsegern ledde Villa till ligatiteln året innan och dessutom till Supercupsegern 1983.

    Många är de spelare som aspirerar på epitetet “the best England player who never won a cap”. Det går på inget sätt att fastslå att Mortimer är den bäste spelare som aldrig fick dra på sig A-landslagströjan men han befinner sig bland de som ligger i topp som utmanare.

    Som kapten var han i mångt och mycket klubbens talesperson bland spelarna och dessutom Ron Saunders förlängda arm på planen. Mortimer kom ofta till försvar för Saunders när denne utmålades som en kall och tråkig person.

    Efter karriären har Mortimer arbetat som coach i West Bromwich och också som förbundstränare med ansvar för West Midlandsområdet.

    Len Cantello är ytterligare en av de där spelarna som har fått en plats i den svenska fotbollspublikens medvetande genom att ha gjort mål i West Bromwichs fantastiska segermatch mot Manchester United 1978. Efter att Laurie Cunningham brutit sig in i planen efter att ha snurrat friskt på sin vänsterkant spelade han fram Cyrille Regis i straffområdet som i sin tur klackade fram bollen till Cantello som i sin tur drog upp den i krysset och ledning med 2-1. Ett mål som för övrigt utsågs till ITV:s “goal of the season”.

    Nu är ju den talangfulle Len Cantello mycket mer än just det målet. En dynamisk mittfältare med god passningsfot och ständigt djupledslöpande. Precis som Mortimer var Cantello först och främst en lagspelare och ingen som solade sig i glansen på någon annans bekostnad.

    Den sak som Len Cantello nog är mest omtalad för är trots allt hans testimonialmatch. Just säsongen 78/79 skulle visa sig bli Cantellos sista på The Hawthorns och han hade efter lång och trogen tjänst blivit beviljad en testimonial. Han skulle ta ut ett eget All-Star XI och han bad lagkamraten Cyrille Regis göra detsamma. Det slutade med att Cantellos lag bestod av enbart ljushyade spelare och Regis av enbart mörkhyade. I en tid då rasismen frodades på läktarna och var vardagsmat i samhället gjorde man alltså det kanske något tveksamma valet att mönstra ett All-Star White XI mot ett All-star Black XI. 40 år senare kan vi bara förundras och naturligtvis inse att något sådant aldrig skulle ske idag. Matchen vann Cyrille Regis lag med 3-2. 

    Efter den långa sejouren på The Hawthorns fortsatte Cantello att spela för Bolton i några säsonger innan han avslutade sin karriär med korta sejourer både i USA och Holland.

    Efter karriären behöll Cantello kopplingen till sporten genom att arbeta för kanadensiska Field Turf. Ett företag som tog fram konstgräs för att erbjuda som komplement till vanligt gräs. Cantello var ansvarig för den brittiska marknaden.

    En tuff holmgång mellan två erkänt skickliga spelare och som båda håller en speciell plats i fansens hjärta fyra årtionden senare. Mortimers oerhörda påverkan och ledaregenskaper på det Aston Villa som vann stora titlar under tre på varandra följande säsonger fäller avgörandet till dennes fördel.

    Aston Villa 3 - West Bromwich 4

    Innermittfältare 2 :

    Gordon Cowans-Bryan Robson


    Om man ska bedöma dessa bägge spelintelligenta herrars karriärer i sin helhet så är det ju ingen tvekan att Captain Marvel Bryan Robson går segrande ur striden. Med 90 landskamper och som mångårig lagkapten på Old Trafford och för England så är han ju en av Englands bästa spelare genom tiderna. Nu är det ju dock Robsons tid i West Bromwich som ska ställas mot Gordon Cowans dito i Aston Villa.

    Många var de gånger Gordon Cowans ville pröva sina vingar eller av andra anledningar lämnade Villa Park. Men på något märkligt så sätts så drogs den elegante “Sid” som han kallades tillbaka till Birmingham. Inte mindre än tre sejourer som spelare och en som ledare blev det för en kille som var en av Europas absolut bästa mittfältare under säsongerna 1980-1982.

    Med de kvalitéer som Cowans hade så var det många som trodde att han skulle bli en mittfältare som skulle hålla en landslagströja under många år. Av olika anledningar blev det aldrig så. Efter att inte ha missat en enda match under fyra säsonger mellan 1979 och 1983 så blev ett benbrott under försäsongen 1983/84 ödesdigert. Detta gjorde att han missade hela säsongen och den landslagsplats han hade jobbat in sig på under den föregående säsongen försvann i tomma intet. Nu är det ju inte säkert att han hade fått behålla den ändå eftersom konkurrensen på det engelska mittfältet under dessa år var mördande. Eleganten Glenn Hoddle,dynamon Ray Wilkins och Cowans kombattant i denna duell Bryan Robson var tre högkvalitativa namn som också ville ha en plats på det engelska mittfältet.

    Spelsinnet och den oerhört säkra passningsfoten var Cowans signum. Om det så rörde sig om en 6-meters pass and moverörelse eller en svepande crossboll på 40 meter så behärskade Cowans det. Efter att ha kommit tillbaka efter säsongen 83/84 så gick Cowans till italienska Bari 1985. Efter tre säsonger i Italien så blev han hemplockad av Graham Taylor. Efter att ha hjälpt Villa till en andra plats 1990 så fick Cowans göra sin tionde och sista landskamp samma år, även detta under Taylor.

    Det blev aldrig den utväxling på karriären som potentialen lovande men under den säsong som vi skärskådar här, nämligen 1980/81, så var Cowans av yppersta klass.

    Bryan Robson behöver ju på många sätt ingen närmare presentation. Som härförare på Old Trafford under många år så är han en legend inom engelsk fotboll. Men om vi backar bandet lite för att ta reda på hur det hela började och hur tiden i West Bromwich var så hittar vi ju lite godbitar som kanske inte är kända för den normalintresserade.

    Det var ett par saker som stod ivägen för Robson när han först skulle jobba sig in i West Bromwich A-lag i mitten på 70-talet. Det första var en annan gammal Old School-legend, Johnny Giles. Giles hade varit en hörnpelare i Don Revies lagbygge i Leeds under 60-talet och första halvan av 70-talet. Efter dennes sorti från Elland Road 1975 blev han spelande manager för West Bromwich och var den som tvingade Robson att stå lite på “vänt”. En annan sak var att Robson redan då var väldigt skadebenägen. Under säsongen 1976-77 råkade han ut för inte mindre än T R E benbrott. Detta var en skadebenägenhet som den tuffa mittfältaren brottades med hela karriären.

    Det som kom att bli Robsons “break” i karriären på The Hawthorns var utnämningen av Ron Atkinson. Den unge och talangfulle mittfältaren gavs stort förtroende av Atkinson och under “The Baggies” magiska säsong 1978/79 gjorde Robson 41 framträdanden i ligan och var med sitt dynamiska och tuffa spelsätt en av de största anledningarna att WBA under dessa åren var ett av de mest spännande lagen i Europa.

    Utöver en kraftfull spelstil så var ju naturligtvis Robsons utpräglade ledaregenskaper något som kom att föra honom betydligt längre än exempelvis Gordon Cowans under motsvarande del av karriären. Ska man dock skärskåda Cowans betydelse för Aston Villa 1980/81 jämfört med Robsons för WBA 1978/79 så är det Cowans som går vinnande ur den här duellen.  

       Aston Villa 4  - West Bromwich 4

    Vänstermittfältare:

    Tony Morley-Laurie Cunningham


    Jag blir helt svettig bara över uppgiften att försöka skilja dessa båda åt, samtidigt som jag blir helt varm i kroppen över vilka njutningsfulla minnesbilder dessa båda framkallar i mitt medelålders sinne.

    Två absoluta favoriter från min barndom som jag mer än en gång försökte kopiera på gräsplanen hemmavid.

    För de flesta som har koll på engelsk fotboll vid den här tidpunkten så vet man att Tony Morley var en fantastisk vänsterytter men det inte lika många känner till är att den kreative Morley faktiskt var högerfotad. När han värvades till Burnley som ersättare för Leighton James blev han mot sin vilja placerad på vänsterkanten. Morley har själv berättat i intervjuer att han anser att detta är en av anledningarna att han inte fick så många landskamper som han borde ha haft.

    Den excentriske Burnleyordföranden Bob Lord ville ha ett ord med i laget i det mesta och när han inför Morleys första sommarsemester i klubben sade att Morley hade för långt hår och att han förväntade sig att Morley kom tillbaka med kortare så tog yttern honom på orden såtillvida att han rakade av allt och dessutom kryddade det hela med ett örhänge. Lord blev inte imponerad.

    I sinom tid gjorde dock Morley vänsterkanten till sin favoritplats och under tiden i Villa så blev han i en omröstning framröstad som hela Europas bästa vänsterytter. På något sätt accentuerade han denna titel med att stå för den fantastiska assist som Peter Withe förvaltade i Europacupfinalen 1982.

    Cunningham spelade för Leyton Orient och även om han var en fantastisk talang så var hans aptit efter något annat under denna tid kanske ännu större, nämligen dansen. När hans lagkompisar hade gått och lagt sig för att vara förberedd för match och träning så spenderade Cunningham nätterna på dansgolven. Han ställde ofta upp i danstävlingar där det var pengar som pris. Inte sällan använde han dessa pengar för att betala böter för sen ankomst och liknande i fotbollsklubben.

    Sanningen är nog den att om inte managern i Leyton Orient, George Petchey, hade tagit sig an den unge Cunningham så hade denne säkerligen fått nöja sig med en karriär inom dansen. En manager med annan syn på disciplin hade sannolikt inte haft samma tålamod.

    Flytten till West Bromwich var till en början inte helt enkel. Cunningham hade svårt att acklimatisera sig och drog sig gärna lite undan. Lagkaptenen John Wile var en av de som försökte arbeta för att få in den unge yttern i gruppen. En annan som blev god vän med Cunningham var målvakten Tony Godden. Tillsammans med strikern Cyrille Regis följde Godden gärna med ut på de dansaftnar som Cunningham älskade.

    På planen gick Cunningham från klarhet till klarhet och under den karismatiske Ron Atkinsons ledarskap blommade Cunningham ut till sannolikt en av världens tre bästa yttrar under säsongen 1978-79. Med en irrationell spelstil kunde han vända ut och in på vimmelkantiga högerbackar i parti och minut.

    Hans framfart hade gett eko i Europa och snart visade stora Real Madrid intresse och övergången blev ett faktum. Många hävdar att det var i samma ögonblick som han lämnade tryggheten på The Hawthorns som hans öde beseglades. Huruvida det stämmer är naturligtvis omöjligt att avgöra men att Cunningham är en av de finaste yttrarna är ställt utom allt tvivel.

    Här kommer jag faktiskt att sätta mig på tvären. Detta är två av mina absolut största favoriter från min ungdom och jag vägrar sära på dem. Jag kan helt enkelt inte välja mellan två av den engelska Old-School-ersans förnämsta ytter. Det blir ett kryss.

    Aston Villa 4,5 - West Bromwich 4,5

    Forward 1:

    Peter Withe-Cyrille Regis


    En av Old School-erans kanske allra tydligast karakteristika var hur man byggde anfallspar. En liten snabb som kanske framförallt hade som uppgift att hota i djupled. Den andre var ofta en större kraftigare typ som skulle vara någon form av uppspelspunkt med stöd av sin storhet och styrka. Inte sällan kunde den store i paret dock vara begränsad av en ganska svag teknik och förstatouch. Vare sig Peter Withe eller Cyrille Regis var begåvade med någon femstjärnig teknik men båda hade kvalitéer nog att få ikläda sig den engelska landslagströjan vid ett antal tillfällen.

    Peter Withe hade i någon mån redan klarat av en storhetsperiod när han 1980 värvades av Ron Saunders. Han hade då blivit ligamästare med Nottingham Forest två år tidigare och bildade då ett vasst anfallspar tillsammans med Tony Woodcock. Han lämnade dock Forest efter den säsongen och gick till Newcastle varifrån han hämtades för rekordsumman 500000 pund. Saunders, som metodiskt hade byggt sitt lag, kallade Withe för den sista pusselbiten.

    Som tidigare nämnts så hade Withe, i alla fall om man jämför med sina offensiva kamrater, Gary Shaw och Tony Morley, en ganska begränsad teknik. Han hade dock ett osvikligt väderkorn när det gällde att ha koll på när det luktade målchans. Många av Withes mål var så kallade “tap-ins” innan för sexmeterlinjen.
    Withes ojämförligt största stund i karriären var  när han med en snedträff förvaltade Tony Morleys inspel i Europacupfinalen 1982 mot Bayern München och mästartiteln var ett faktum. Withe fick ihop till 11 landskamper och var en del av Englands trupp i VM 1982.

    Cyrille Regis tillhör ju en av de där spelarna som vi tyvärr fått uppmärksamma här på Old School i serien “Fallna hjältar”. Alltför tidigt rycktes den kraftfulle centertanken ifrån oss men hans minne kommer alltid att leva kvar, både hos oss på Old School men framförallt på “The Hawthorns”

    Som en glad amatörspelare och elektriker lockades han till West Bromwich av den dåvarande managern Ronnie Allen. Denne var så säker på den oprövade centerns förmåga att han erbjöd sig att betala en stor del av övergångssumman ur egen ficka.

    Skadeläget gjorde att Regis snabbt fick visa sina färdigheter. Efter endast några veckor i klubben fick han med endast timmars varsel fick han veta att han skulle debutera mot Rotherham i ligacupen. Resultatet? Två mål och en omedelbar plats som kelgris på The Hawthorns läktare.

    Framsprungen i samma era som Laurie Cunningham och senare Brendan Batson fick den unge centern utstå fruktansvärda kränkningar från läktarplats. På något sätt skakade han det av sig och presterade på något sätt ändå alltid på topp. Få saker kan vara så fastetsade från mina tidiga tipsextraminnen som när Regis tar ner en boll på bröstet vid mittlinjen och med en back slitandes i vardera arm springer med bollen i 50 meter innan han kraftfullt bombar in den i nät. Ett ödmjukt förhållningssätt till fotbollen och en insikt om att han var tvungen att spela efter sin förmåga gjorde honom stor. Han var ingen bollvirtuos som Cunningham och därför så spelade han på ett enkelt sätt.

    Det blev inga mängder med landskamper för Regis heller men om man betänker att han gjorde sin första med ett mordhot hängande över sig så är det en bedrift att han orkade med att göra de han gjorde. I ett brev fick han beskrivet för sig att om han beträdde Wembleys gräsmatta skulle han få en kula genom knäet. Han var den tredje färgade spelaren efter Viv Anderson och Cunningham att bära A-landslagströjan.

    Han blev under åren i West Bromwich god vän med Laurie Cunningham och besökte denna när han spelade i Real Madrid. Två år innan Cunninghams död i en bilolycka 1989 hade Regis och Cunningham varit inblandade i en liknande olycka men båda överlevt.

    Ställer man Withe och Regis sida vid sida så har de många egenskaper som är liknande men i min bok så är den kraftfulla och symboliska figur som Cyrille Regis var strået vassare. Hans förmåga att ta sig an ett helt försvar på egen hand har etsat sig fast på näthinnan så till den grad att han tar hem den här “matchen”

    Aston Villa 4,5 - West Bromwich 5,5

    Forward 2:

    Gary Shaw-Alistair Brown


    Om man tittar på vilka som var Gary Shaws främsta styrkor så var det, förutom en medfödd näsa för var målet befinner sig, en magisk förstatouch. Han kunde som få andra “döda” bollens fart för att ge sig själv tid och valmöjligheter. Om man ska jämföra denne med någon annan så faktiskt Henrik Larsson en av de första som jag kommer att tänka på. Henkes förmåga att besluta om han skulle vända upp eller länka vidare bollen till någon annan var väldigt lik Gary Shaws.

    Om man ser till Shaws enorma potential under de stora Villa-åren så kändes det ju förutbestämt att detta skulle bli en stor landslagsspelare för England. Det blev tyvärr aldrig så. Shaw blev uttagen till Ron Greenwoods 40 man stora bruttotrupp inför VM 1982 i Spanien men försvann i slutgallringen. Av Villas offensiva treenighet Morley-Shaw-Withe så var det, kanske något överraskande, bara Withe som fick en plats bland de 22. Shaw ansågs ha tiden framför sig men en knäskada mot Nottingham Forest hösten 1983 blev på något sätt den effektiva slutpunkten på Shaws storhet. Han spelade vidare men blev aldrig den han varit.

    Om man tittar på Shaw och Withes samarbete så var det på ett sätt annorlunda från många andra partnerskap. I det här fallet så var det påfallande ofta Shaw som var uppspelspunkten som mittfältarna som försökte hitta och Withe som var avslutaren. I många klubbar var det omvänt den “lilla” i anfallsduon som var avslutaren. Bland annat var det Shaws förmåga att skapa sig tid efter ett uppspel av Dennis Mortimer som var grunden till det mål som Peter Withe gjorde på inspel från Tony Morley i Europacupfinalen 1982.

    Shaw är än idag involverad i Aston Villa och arbetar ibland för klubben i samarbete med matchdagar.

    Alistair Brown var som många andra skottar som kom fram under den här perioden en habil och mångsidig spelare utan de där riktiga toppklassegenskaperna. Han hade för all del ett kraftfullt skott och under West Bromwichs magiska 1978/79-säsong bidrog han med 18 mål på 41 matcher. Annars var väl just det faktum att han var lika trygg i uppspelsfasen som i avslutningsfasen något som gjorde att han exempelvis inte kunde mäta sig i landslagsdiskussionen med den tidens konkurrens.

    Brown hade gått vägen via Leicester när han kom till Hawthorns för övergångssumman 60000 pund. Han gjorde närmare 300 matcher för “The Baggies” och fick säsongen 1978/79 dela på utmärkelsen “Midland footballer of the year” med Tony Brown.

    “Action” som Brown kallades lämnade West Bromwich 1983 för Crystal Palace. Han hade då gjort 72 mål för klubben.

    Till skillnad från många andra så lämnade Brown fotbollen helt när han 1986 lade skorna på hyllan. Han har bland annat drivit en pub och arbetat som säljare.

    När det gäller Shaw kontra Brown så är det en av de enklaste duellerna att avgöra. För mig så var Gary Shaw en gudabenådad spelare och hade han inte råkat ut för sin knäskada så hade hans karriär både på klubb och landslagsnivå varit betydligt mer omfattande. Vinsten till nämnde Shaw!

    Aston Villa 5,5 - West Bromwich 5,5

    Kommentar: Nu är det ju sedan flera veckor avgjort att det är Aston Villa som nästa år är tillbaka i finrummet och att West Bromwich får harva vidare i Championship. I denna “Old School-fajt så kan dock i alla fall inte jag skilja klubbarna åt. Det kan ju verka som en lite feg manöver att låta en match med 11 dueller sluta oavgjort men jag kan faktiskt inte skilja de bägge vänsterbreddarna Morley och Cunningham åt. Bägge var stora favoriter när det begav sig och den research jag gjort i vuxen ålder gör inte heller att jag ser den ene framför den andre.

    I ett svagt ögonblick tänkte jag att jag får göra som man gjorde i EM-semifinalen 1968 mellan Italien och Sovjet och låta lotten avgöra. Sånt låter sig ju dock inte göras och inte heller VAR kan användas då det ju inte heller känns speciellt Old School.

    En annan tanke var att skärskåda de bägge managerna Ron Atkinson och Ron Saunders för att se om det kan skilja lagen åt. Jag har inte borrat i det men i det jag satt mig in i och de minnesbilder jag har av dem så känns det också ganska jämnt. Lite grann motsatser till varandra då Saunders kändes som en taktiskt ganska driven coach medan den jovialiske Atkinson i någon mån känns som en “Man-Management-coach”. Lika där också alltså. En sak är säker och det är att bägge föreningarna är sådana som mitt “Old School-hjärta” önskar ska vara i finrummet. Villa är där och nu återstår det att se om Baggies kan ta sig tillbaka säsongen som kommer.


     
     


    0 KOMMENTARER      541 VISNINGAR
    JON LIDBERG
    2019-07-11 20:17:00


    Artikelkommentarer

    CROSS Artikelkommentarsfunktionen stängd

    ANNONS:

    Fler artiklar om Old School Football

    Premier League Playoff "The Old School-way del 2" West Bromwich-Aston Villa
    Old School Football Guiness rekordbok har mest troligt inget registrerat rekord för längst halvekspaus. Hade det funnits hade kanske vår jämförelse mellan West Bromwich och Aston Villa varit aktuell. Här kommer hursomhelst andra halvlek i vår "Old School-jämförelse".
    2019-07-11 20:17:00

    Premier League-playoff "The Old School-way": Aston Villa-West Bromwich
    Old School Football Pustande och frustande Old-Schoolvibbar. Ja, det var vad förra veckans Premier Leaguekval i alla fall framkallade hos mig. Rivalmötet på Midlands blev precis så intensivt och spännande som man som neutral åskådare kan önska. Mitt under straffläggningen började jag dock tänka på två helt andra elvor…
    2019-05-22 13:41:42

    Fallna Hjältar: Billy McNeill, den förste britt att lyfta Europacuppokalen har lämnat oss.
    Old School Football Så har det då hänt igen. Bara några veckor efter att Liverpoollegenden Tommy Smith har lämnat oss så är det en nya försvarsrese som nu får styra "däruppe" istället. Billy McNeill, Celtics lagkapten från det Europacupvinnande "Lisbon Lions 1967 har gått bort, 79 år gammal.
    2019-04-23 13:14:00

    Fallna Hjältar: Tommy Smith,The Anfield Iron, har lämnat oss.
    Old School Football En av den engelska fotbollens klassiska “hard men”, Tommy Smith, har lämnat oss. Han blev 74 år gammal. “The Anfield Iron” var en institution i den röda delen av Liverpool under nästan två decennier mellan 1960-1978.
    2019-04-13 10:59:00

    Tipsextraresa - Leeds vs Sheffield Wednesday
    Old School Football Old School är på resa genom England. Nja, eller i vart fall London och Leeds... På lördag går resans huvudmatch av stapeln då Leeds United tar emot Sheffield Wednesday. En viktig match på många vis.
    2019-04-12 18:00:00

    Fallna hjältar:Bank(s) of England har stängt-Den fjärde ur VM-guldlaget borta
    Old School Football Ifjol skrev jag en artikel om att för oss Old School-fantaster är fotbollen just nu ett pågående sorgearbete. En efter en lämnar våra stora hjältar oss. Vissa alldeles för tidigt, såsom Bobby Moore(51), Cyrille Regis(59) och Laurie Cunningham(33). Andra i mer normal ålder, som t.ex Ray Wilson vid 83 års ålder. Näste man att söka sig till evighetens gräsplan är den gamle VM-hjälten Gordon Banks, 81 år gammal.
    2019-02-12 14:02:33

    Panini-En medelålders mans bekännelse
    Old School Football Jag har ju en gång i tiden skrivit en deklaration kring hur och varför jag brinner för Old School-perspektivet. Här kommer en ny och lite uppdaterad historia kring hur jag kom att bli en Old School-nörd. Det började tidigt.
    2019-02-04 19:33:48

    The Three Degrees del 1- En pionjärsaga
    Old School Football När det för några veckor sedan kungjordes att det var ett år sedan den fantastiska centertanken Cyrille Regis gick ur tiden så fick det mig att tänka på det där med treenigheter. Det var det begrepp som vi i fjol våras grottade ner oss i här på Old School. Regis tillhörde en av de bästa och mest betydelsefulla treenigheterna i engelsk fotbollshistoria. “The three degrees”
    2019-02-04 19:03:00

    Tipsextra-resan 2018: jakten på den heliga fotbollsjälen
    Old School Football Den som söker han skall finna, eller vad man nu säger, men Tipsextraresans kärna handlar om att söka oss tillbaka till känslan när fotbollen var lika passionerad och okonstlad som när programmet slog igenom i svensk tv på 1970-talet. Den första resan tog oss till West Bromwich och Stoke.
    2019-01-03 16:10:00

    Tipsextra-resa 2018: "Det finns verkligen inte många ljuspunkter i livet som Ipswich-supporter just nu..."
    Old School Football Ipswich beger sig till Stoke på lördag, vilket på förhand ser ut att bli rätt svettigt med tanke på "The Tractor Boys" svåra läge längst ned i tabellen. Old School kommer finnas på plats tillsammans med andra Tipsextra-entusiaster i syfte att analysera fighten ur ett större historiskt perspektiv. Men för att få med sig alla verktyg har vi ställt några frågor till Niklas Nygårds, ordförande i ITFC Sweden.
    2018-12-06 12:15:00

    ANNONS:
    ANNONS:

    Senaste nytt om Premier League

    ANNONS:
    ANNONS:
    Svenska Fans
    START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN   Ishockey: SVERIGE | NHL   Bandy: SVERIGE   Övrigt: US Sports | FORUM | BETTING
    Leonard och George till Clippers
    Dessa lag tar sig till slutspelet
    335. David Faxå – ”Serie A Silly”
    Haller klar för West Ham
    Prototypen för en välskött förening?
    fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM Prylhörnan Leovegas Elite prospects
    Startsidan  |  Om SvenskaFans.com  |  RSS-feed  |  I mobilen  |  Kontakta redaktionen  |  Annons & marknad  |   Cookies